Anledningen till att man aldrig kommer över en sorg med någon man förlorat...

  Är för att man saknar individen mer och mer ju längre tiden går.

  Man föreställer sig och slutar anpassa sig, därför kan man inte släppa taget med det betyder inte att man inte gått vidare.

  Det är tomt och ensligt och man lägger märke till när gräset vänder och blåser åt andra hållet.

  Vill man veta något om framtiden...

                                      Måste man först förstå det förflutna.

                                      /Ängelby avs 3

Hela mitt liv har varit en cirkus...men nu är det inte mig vi ska prata om utan om min mormor för det är från början jag vill berätta denna berättelsen.

Jag är 31 år.

Min mormor dog när jag var några år.

Jag minns henne knapt för jag var så liten då vi sågs första och ända gången.

Hon låg på sin dödsbädd och väntade på att cansern skulle avsluta hennes liv.

Det låg en vacker lurvig hund intill henne.

Jag vet nästan ingenting om min mormor, jag har inga bilder från min uppväxt eller mina släktingar eftersom allt det där brann upp när jag var 3 år.

Morfar dog kort efter mormor.

Det sägs att han gick ner till sin båt och tog sitt liv där.

Han var periodar alkoholist och ville inte leva utan Viola.

Första dagen han såg Viola i sin ungdom var när hon stod och övade utanför sin vagn loge på cirkus platsen som var i full gång med att bygga iordning allt inför kvällens show.

Viola hade rött hår som glänste i solljuset och gröna finurliga ögon som sökte spänningen och lyckan i livet.

Kort tid senare var Viola gravid och fick därför sluta jobba på cirkusen.

Men sig hem till en lägenhet i stockholms lilla förort Aspudden med två rum på första våningen med balkong hade hon två pudlar och 1 undulat.

Pudlarna kunde räkna med sina skall och lilla fågeln kunde prata .

Äktenskapet visade sig inte bli så lyckat eftersom morfar drack i perioder.

6 barn föddes varav 5 flickor och 1 pojke.

Alla hade sitt särpreglade utseende och korta tillväxt.

Dom ansågs söta med sina nätta drag och finlinjära linjer, stora ögon och yviga hår. 

Alla barnen var urgulliga men pojken hade riktigt stora nyfikna ögon och född med en extra fallenhet för godhet.

Alla var mycket godhjärtade förståss.

De hade roligt tillsammans, de hade ju inget val för lägenheten var ju så liten.

Ibland spårade det ur och morfar fick inte komma in eller så kom morfars bror och levde om.

Viola jobbade dygnet runt i ett numera knegarjobb.

Hon försörjde 2 vuxna och en hjord med barn och ungdommar och alla krävde sitt.

Tiden räckte inte till och bidragen hade inte slagit egenom i denna tidsepok.

En dag tog hon med pojken till banken och tog ut alla sina pengar.

När dom hade gått en bit sa hon till pojken att de måste vända tillbaka eftersom hon hade fått för mycket pengar.

De vände om och gjorde rätt för sig.

Men så hände något....väl nere i tunnelbanan kom ett tåg som blåste förbi så fort så alla pengarna dansade iväg i vinden.

Den lille pojken hjälpte att samla ihop de pengar han såg så fort han kunde och gav dom sedan till sin mor.

Pojken var yngst och tydde sig därför till det yngsta syskonet han hade....Lärka.

Lärka tog hand om sin lillebror och gömde sig ibland tillsammans med han i garderoben när det var för bökigt och villt hemma.

Ibland var stämningen inget vidare och Viola hade fullt upp med att laga mat och tvätta och ta hand om sin allt.

En av de äldre systrarna kallade på pojken och sa att han skulle få godis och att han skulle gapa.

Pojken gapade stort och ner i halsen spottade stora systern en stor loska.

Viola blev såklart rasande och det slutade med att dottern rände iväg och kom inte hem.

Hon och systrarna levde loppan på stan i sin ljuva ungdoms prakt.

Hur som helst så hamnade Lärka och den lilla pojken på ett fosterhem 50 mil hemmifrån i en liten by i Småland.

Dom växte iupp med ett mindre jordbruk. 

De fick ta ledigt från skolan för att hjälpa till att ta in höet innan sommaren var slut.

Det fanns inga maskiner så det var dagar ute på ängarna i stekande värme.

På söndagarna besökte man kyrkan.

Dom tvingade pojken att äta tills han svimmade en gång.

Lärka klippte av sig håret eftersom hennes fosterfar drog henne upp för trappan i hennes långa ljusa hår.

När Lärka var 15 år rymde hon hemmifrån till en skolkamrat....Mindy.

Denna fadern var även Mindys styvfar och han var en genomgod man.

Efter en tid flyttade även den lilla pojken dit.

Lärka och pojken fick nu åter igen bo med en familj som inte satte gränser eller hade några.

Det var mycket fest och alkohol,katter och hundar och ett jävla levende på alla.

Lärka och Mindy delade på gäststugan.

6 år senare blev Lärka gravid med en av traktens mest eftertraktade man.

Dom var ett unikt släkte och en syskonskara på 6 stycken brödrar.

Deras pappa var en godhjärtad man men precis som sina söner hade svårt att hålla sig till sin dam.

En gång föddes 2 av hans söner samtidigt...med olika kvinnor.

Även detta släktet hade ett särpreglat utseende.

Mandelformade ögon, höga kindknotor, nätt utmejslad näsa och en mindre mun.

Dom såg ut som vildkatter allihopa med sitt länga hår, vissa med skägg och mustache och pulisonger.

Lärka hade fallit för den enda blonda brodern.

Hon var kär....

Hon var lycklig...

Hon var havande med sitt första barn som skulle bli hennes enda.

Ungen ville inte komma ut så det blev ett akut kejsarsnitt.

När Lärka fick se sitt svarthåriga barn med blå ögon tappade hon andan.

Hur kunde barnet vara svarthårigt?

Hon och Sesam var ju blonda och fräkniga.

Idyllen på den perfekta familjen sprack som ett byxarsle och Lärka fick själv ta hand om dottern hon döpte till Helmie.

Lärka träffade en ny ung stilig man som blev Helmies pappa.

Familjeidyllen var strålande bra...fram tills nyårsafton 1987.

Lägenheten brann ner för att en mordbrännare satte eld på huset. 

I rättegången dömdes hon till psykisk vård.

Lärka bröt ryggen på 3 ställen, krossade 2 ryggkotor och sin urinblåsa.

Hon vårdades på sjukhus i över 1 år.

Dottern Helmi fick bo hos Mindy ett tag men hamnade sedan på fosterhem i 12 år.

Denna boken handlar om dottern Helmie.

Hennes speciella uppväxt kommer leda oss tillbaka till Viola.

För Helmie var en kopia av sin mormor.

Inte till utseendet, men i hjärta och själ.

Helmie fick Sesams utseende....mandelformade ögon, nätt näsa och mun, höga kindkotor och vild livslust.

Det svarta håret hade tappats och ut växte nu blont hår.

Helmies historia tar oss in i en rik familj som bodde vid kusten på en mindfre gård med hästar, hunduppfödning av de dyraste hundraser man kunde ha i Sverige då.

Helmie flyttar från landsbygden där hon och hennes farfar slaktade höns, hade lösdrivande katter, hundar i hundgårdar, sprit i skåpet och kaos på gården till ett område i sverige där alla klasskamrater i skolan har flätat hår, rent och välvårdat språk, fiol och voltige träningar i A laget, konst kurser, släktmiddagar och en ss soldat till styv farfar.

Det är iallafall vad som sägs.

På fosterhemmet bodde det slutligen 5 fosterbarn och 2 biologiska döttrar.

Detta är en historia som kan ljämföras som en askungen saga med en elak styvmor, 2 systrar och endast djuren som sina närmsta vänner.

Marsvinet hon fick, undulaten som faschinerade, den trogna hunden, den snabba hästen och vapendragaren katten.

Jag som skriver detta är ca 300 år och min kropp är gammal och sliten.

Därför tänkte jag berätta historien om Lärka och hennes dotter....den lilla pojken, systrarna som knarkade och Sesam.

Lever dom idag?

Hur gamla är dom och vad gör dom?

Det ska jag berätta om ni vill veta!

Men jag kan säga att Helmie flyttade från södra sverige till Stockholm och sedan vidare till Gotland.

Hon har en extra nära rellation idag med den lilla pojken som är hennes morbror.

Innan jag kastar mig ut vill jag bara säga att jag har svår dyselexi och jobbat med dessa böcker i över 10 år.

Det finns ett liv som varit...ett liv som är och ett liv som kommer.

Tiden läker alla sår...eller gör den det om man sitter och saknar sin mormor man träffat 1 gång vad man minns.

Besöker mormors grav....lägger blommor.

När jag tittar in i mormors piggtittare, den enda pryl jag äger som var hennes ryggar jag ibland bort då det ibland känns som att mormor ser mig i den.

Det är jag som är Helmie....min mormor hette Viola och mitt liv kanske är skit tyrist och ingen vill höra ett skit om det?

Ja i många fall är det ju så och nu tänker jag ta reda på om det verkligen är så!

Idag är det 25 år sedan min styvmor gav mig en kärleksört att ta med mig till skolan.

Jag tyckte att det var så fint att det hette kärleks ört.

Jag fick ingen kärlek eller lärdom av dom...och trots det gått 25 år har tiden inte läkt några sår.